Att leva med ett syfte

Igår kväll lyste stjärnhimlen upp den mörka kyrkogården. Stjärnorna visade oss vägen, först till farbror Svens grav, som lämnade oss alldeles för tidigt vid 34 års ålder, när jag bara var ett barn. Intill finns farfar och farmor. De ger mig alltid kärleksfulla och tacksamma tankar för allt de gav. Farmors värme och kärleksfulla ord med ett alltid serviceinriktat hjärta är för alltid en förebild för mig.

En kort promenad och så nästa stopp för nedläggning av en krans med granris, kottar och ett ljus i mitten. Svärfar Stens grav påminner oss om att han inte längre är hos oss men i en annan värld. Overkligt står vi en stund och tänker, känner och säger: -Känns så länge sedan trots att det bara gått några månader. Några suckar och tankar senare tar vi oss upp till nästa grav, min mammas. Efter att ha stått där tillsammans säger jag – Jag vill dröja kvar här ikväll och tar mig hem själv lite senare.

Jag sätter mig ned, så kommer det som en våg av tårar, alla dessa fina människor och så mamma. Hennes livskamp blev för svår. Inget kunde hjälpa henne i hennes mörker. Inte en enda stjärna eller ens de ord av kärlek vi gav kunde lysa upp hennes väg, – Mamma jag älskar dig, var det sista jag sa till henne då. Men så valde hon själv att i det mörker hon var att gå vidare. Nu är det fem och ett halvt år sedan och inget är sedan dess detsamma.

Efter en dryg halvtimma sittande på en soffa i denna magiska och så vackra miljö med gråt, känslor och saknad börjar jag skriva. Skrivandet i telefonen blir min själs sätt att bearbeta vad jag djupast inne känner. Det är som att den ensamma stunden på Nya kyrkogården i Virserum förlöser något som är viktigt för livets fortsättning trots att det dröjt ända till nu, trots alla år som passerat.

Kan ett inspirationsbrev vara så här mörkt? Varför skriver jag om tårar, saknad och mötet med något större på en kyrkogård?

Under åren som gått har vi fått mera förståelse för liv och död. På grund av covid-19 så har vi matats med nyheter som vi inte tidigare haft så nära oss i vårt land. Alla känner någon som drabbats av denna farsot. Liv och död fick mera tydligt allvar, det kan hända oss. Även andra saker som sker ger oss orsak till eftertanke, de väcker allvar och ger oss funderingar kring livets stora frågor. Just sjukdom och död är frågor många av oss helst undviker. Bra att veta är att inget i livet skall tas för givet.
Tiden med mig själv på kyrkogården, mina älskade (i sinnet) och som jag tror något större gav mig en påminnelse om att det trots all sorg, saknad och oro finns en mening med livet vi fått.

I ljuset av de stjärnor som lyser upp vårt mörker finns ett större syfte som kan lysa upp och vägleda oss i våra liv. Vi vet att vi alla en gång skall lämna denna värld för en annan.

Därför är mötet med mig själv och de stora frågorna igår kväll så viktiga:
– Vad är syftet med ditt liv? – Vem är du och vem vill du vara?
– Vad lämnar du efter dig, till din familj, dina barn och alla andra?

Flera av svaren på frågorna gav jag, men behåller dem för mig själv. Alla svaren utom ett. Jag vill på nytt lova att alltid ge kärlek och mitt bästa för andra. Det betyder att jag vill leva mitt liv så fullt ut jag bara kan. Det är mitt syfte.

Du kan hitta ditt syfte, du med, oavsett om du i vissa delar har mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter, kämpar med din relation, trivseln på arbetsplatsen, ensamhet, orostankar och mycket annat. Försök att se att även du passar in i en helhet som behövs. När du börjar se ditt livs syfte och aktivt söker svar på vart du kan hitta det så händer det. Du kan be med mig, hjälp mig se vart jag hittar vägen framåt, här och nu.

En del är att se det du har, att se de människor du har runtomkring dig, att ge det bästa och på alla sätt bidra till att andra får det de behöver av dig.
Det som är inlåst i ditt hjärta av sorg och smärta kan behöva gråtas ut. Försök även hitta någon att berätta och dela det med, där ligger en oerhörd hjälp.

Saknaden, sorgen och livets smärta får vi lära oss att hantera. Den stora frågan är vad jag kan göra mer och mindre av för att leva mitt liv med ett syfte.

Upplevelsen med besluten på kyrkogården ger mig en förnyad inriktning med hopp om att jag skall få möta de jag sörjer, men inte ännu. Det finns många meningsfulla dagar kvar att ägna mig åt det viktigaste av allt det viktiga.

Vill du följa med?

Magnus