”Kan du hjälpa oss – hur vi skall göra?”

En arbetskamrat hade plötsligt ryckts bort ur livet. Oväntat och plötsligt drabbades småbarnsmamman i sin bästa ålder av en sjukdom som på en kort stund suddade ut en livfull, glad och driven småbarnsmamma ur tiden. Kvar finns små barn den ene bara några månader gammal, den andre några få år, en ensam pappa, familj och arbetskamrater som saknar en medarbetare i vardagen.

Efter att ha ändrat några möten åkte jag till arbetsplatsen. I det läget gör man vad som helst för att hjälpa till.
Ledningen hade ordnat så att det fanns ett bord med ett fint kort på kvinnan som gått bort, ett ljus och en bok att skriva ned sina tankar i.

Det jag lovat var att kunna dela tankar och erfarenheter om vad och hur vi människor kan reagera när någon går bort. Även om det inte finns några givna reaktioner eller att vi kanske inte ”känner oss så ledsna” som vi borde. Det kallar jag för övrigt att ”sörja på avstånd”. Det är inte heller enkelt när andra kanske är mera ledsna utåt än vad jag själv känner.
Samlingen avslutades med att vi tog emot Välsignelsen och så delade vi tiden vid lunch genom att äta med småprat, glada minnen och vid en del bord tystnad. Jag lovar att inte en enda var oberörd av det som hänt, en del fick dessutom helt naturligt anledning att reflektera över livets viktigaste frågor och djupaste mening. Frågor som vi oftast helt glömmer eller trycker undan då vi har så mycket annat vi fyller vårt liv med.

Allhelgona tiden är ett tillfälle att minnas de som gått före oss andra som är i livet. Också en bra tid att tänka efter om och över sitt eget liv.

Detta är kanske ingen vidare inspirationstext men jag skulle vilja vända på det och säga:
Vi lever inte för alltid. Ingen av oss. Vi behöver förhålla oss till detta på vaket sätt.
I dagarna har min fru Maria och jag mött detta tydligt vid besöket vid Ground Zero i New York, vi har sett hur tragedin påverkat miljoner människor. Döden blev verklig bara några kvarter ifrån finanskvarteren med Wall Street som mest kända gatan.
Vid besöket i FN skrapan såg vi utställningen om människor på flykt. De kämpar varje dag för överlevnad. De tvingas fly från krig, ondska och svält. Döden är en verklighet lika nära som livet självt. Det är enligt UNHCR 63,5miljoner människor på flykt just nu!

Trots allt lidande och alla dessa existentiella frågor så är du och jag oss själva närmast. Hur förhåller du dig till livet och döden?

Några tankar, frågor, tips och råd från mig inför allhelgona helgen som för övrigt passar in närsomhelst under året:
• ”Börja se slutet” – om allt plötsligt skulle ta slut för dig, skulle du då vara nöjd med det du åstadkommit och framförallt den människa du är?
• Vad är det viktigaste av allt det viktiga för dig?
• Vad kan du göra för andra för att göra skillnad?
• Besök gärna en kyrkogård och reflektera över livet och dessa frågor.
• Prata med dina närmste om dessa tankar
• Sök hopp och framtidstro
• Ändra på de saker som hindrar dig att vara den du vill vara
• Våga be någon om hjälp och råd i din närhet

Det kan låta hårt, men tack vare otaliga möten med människor har jag blivit rik på andras erfarenheter och livsval. Vad som varit, är och kommer att vara viktigt i livet.

Jag har funnit tro och mening i mitt liv, Det bär mig även när jag själv inte orkar och förmår.
Jag vill fortsätta hjälpa och dela livet med dig och er alla vänner, om jag kan.

Manhattan, New York den 2 november 2018

Magnus